Jag försöker att verka lugn, trots att jag vet innerst inne vad jag känner...

Jag känner mig osäker. Jag vet inte riktigt vad jag vill. Vill jag fortfarande ha dig, eller ska jag gå vidare?

Förut var det självklart att jag ringde dig eller hörde av mig på kvällen genom sms, för att säga godnatt eller något annat gulligt, men nu när vi säger hejdå i luren säger vi inte ens att vi älskar varandra. Men jag antar att man inte alltid tjatar om hur mycket man älskar varandra. Men det känns som att det som hände i fredags sitter kvar i luften. Det ligger vilande som ett tungt svart moln, som man bara väntar på att det ska försvinna. Hur bra är det på en skala?

Det känns helt nytt för mig... Jag vill bara spola tillbaka tiden till då jag inte visste detta om dig. Detta var en sida som jag inte uppskattade, och jag tror inte du heller gjorde det... hos dig själv. Men när man är för stolt för att kunna be om förlåtelse ordentligt ska man inte förvänta sig att bli förlåten. Inte så snabbt i alla fall.

Men jag vet var jag står. Jag vet hur jag ska må, och jag minns känslan du fick mig att känna, och om den känslan kommer tillbaka, då vet jag precis vad jag ska göra. Men tills dess är jag så förvirrad som man kan bli, och lite rädd... Men det erkänner jag inte för någon. Inte ens för dig, och du var den jag trodde jag kunde berätta allt för. Jag trodde du förstod mig, men ibland tänker du lite för mycket på dig själv för att du ska kunna förstå. Jag antar att det bara är att stå emot. Det klarar jag!

En stund iafl...