Från honom:

"Godnatt älsklingen.
Jag vet att det har vart lite svårt för oss på sistonde och jar har bara mig själv att skylla, men jag har så mycket plugg just nu och det kväver mig. Älskar dig massvis, godnatt på dig"

Mitt svar:

"Godnatt på dig med. Jo jag vet att det är jobbigt nu i sin plugg-slutspurt och jag förtår dig. Vi hörs. Puss"

Varför kan han inte bara erkänna sina misstag utan att skylla på något som att han inte hinner med skolan... Erkänn! Det är ditt förbaskade spel som gör att du inte hinner med, men bara för att du inte hinner med behöver du inte skylla allt på mig... :(

Han sov hos mig inatt... Och jag kände inteså mycket. Det var inte som förut. Jag irriterade mig på småsaker som han gjorde, försökte verka proffstrevlig och glad trots att vissa saker som han sa fick mig att bara vilja skicka hem honom, och jag ville inte gosa lika mycket som förut. Han fick mig inte att vilja ha honom lika mycket som jag känt förut.

Det slutade med att vi hade sex den natten i alla fall, men det kändes ändå inte samma sak. Jag vet inte om jag ärså kär längre.

Han började prata om att jag var så rädd att prova nya saker, när han egentligen inte ens visste vad han pratade om. Fick mig att känna mig nertryckt flera gånger och suckade åt saker som jag sa. Det var inte som att jag fick ha rätt i våra disskusioner, utan det var han som var överhuvud. Det var han som skulle ha rätt. När jag sa något med en åsikt var han där och "rättade" mig med med sina korrekta konspirationer, och jag blev bara mer och mer irriterad.

Han märkte av att jag var lite off den kvällen, eller det måste han ha gjort i alla fall. Jag ville inte gosa lika mycket, och sen när jag gosade med min katt hade han mage att säga att min katt kom i första hand och sen han själv. Attention whore, och gris!

Min energi börjar försvinna... Jag är inte lika kär längre, och det han gör mot mig gör inte saken bättre. Jag känner mig så låg, och nere. Det är inte kul längre...

Jag försöker att verka lugn, trots att jag vet innerst inne vad jag känner...

Jag känner mig osäker. Jag vet inte riktigt vad jag vill. Vill jag fortfarande ha dig, eller ska jag gå vidare?

Förut var det självklart att jag ringde dig eller hörde av mig på kvällen genom sms, för att säga godnatt eller något annat gulligt, men nu när vi säger hejdå i luren säger vi inte ens att vi älskar varandra. Men jag antar att man inte alltid tjatar om hur mycket man älskar varandra. Men det känns som att det som hände i fredags sitter kvar i luften. Det ligger vilande som ett tungt svart moln, som man bara väntar på att det ska försvinna. Hur bra är det på en skala?

Det känns helt nytt för mig... Jag vill bara spola tillbaka tiden till då jag inte visste detta om dig. Detta var en sida som jag inte uppskattade, och jag tror inte du heller gjorde det... hos dig själv. Men när man är för stolt för att kunna be om förlåtelse ordentligt ska man inte förvänta sig att bli förlåten. Inte så snabbt i alla fall.

Men jag vet var jag står. Jag vet hur jag ska må, och jag minns känslan du fick mig att känna, och om den känslan kommer tillbaka, då vet jag precis vad jag ska göra. Men tills dess är jag så förvirrad som man kan bli, och lite rädd... Men det erkänner jag inte för någon. Inte ens för dig, och du var den jag trodde jag kunde berätta allt för. Jag trodde du förstod mig, men ibland tänker du lite för mycket på dig själv för att du ska kunna förstå. Jag antar att det bara är att stå emot. Det klarar jag!

En stund iafl...